ensamheten
Jag har inte pluggat idag heller. Och nu är det snart helg också så det kommer nog inte bli mycket plugg i dagarna. Men det känns ändå som att jag skiter i det. Visst finns det en känsla som gnager inuti mig som säger att detta är fel, det känns inget bra. Har kämpat hela terminen och så ska jag sumpa allt nu den sista veckan? Men jag orkar liksom aldrig ta tag i det. Är det lathet? Eller något annat? Alla säger att det bara är att göra det men varför känns det så svårt då?
Och jag pallar inte vara så ensam längre. Jag vill skratta och ha kul tillsammans med kompisar! Men ingen vill ha med mig på något, på flera år så har jag inte fått ett endaste sms en helg om jag vill följa med ut eller nåt. Och när en person som man trodde kunde bli ens vän bjuder in folk till henne mitt framför ögonen på mig..utan att fråga mig om jag också vill komma. Det sårar en så jävla mycket så jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag vet inte hur jag ska bryta cirkeln heller, för om det är någonstans jag borde hitta vänner är det på stället där jag tillbringar flera timmar varje dag. Men det är någonting som gör mig till en person som ingen är intresserad av att lära känna. Är jag så jävla ointressant?? Inte någon, inte en enda människa när jag har kommit till ett nytt ställe, t ex skolor osv har kommit fram och pratat. Jag försöker åtminstone småprata lite, fråga något kanske men jag får absolut ingenting tillbaka. Men med alla andra så skrattar och skämtar dom. Jag känner mig verkligen som en lite människa.
Men jag har också funderat på varför jag inte funkar med andra människor. Jag läste någonstans att det är viktigt att föräldrarna lär en hur man skaffar kontaker, vårdar och behåller dom. Men under hela mitt liv kan jag inte minnas att varken min pappa eller min mamma har haft en riktig vän, utanför jobbet. Vi har aldrig haft några hemma på middag, förutom släkt och så då. Jag ser att min mamma är nästan lika osäker som mig när det gäller nya bekantskaper. Och det kanske är det som gör att dom har fokuserat så mycket på mig och mitt liv, för det är det enda dom har. Konstigt kanske, och jag har kanske helt fel men det var bara lite funderingar. Om nu någon har orkat läsa..
Jag tycker fan synd om mina föräldrar. På riktigt. Mamma kanske är så jävla ensam och lika osäker som jag, jag vet inte om hon längtar efter vänner eller helt enkelt inte vill ha någon. Hon sa dock till mig en gång att hon skulle vilja ha en kompis. Just nu är det jag som får vara hennes kompis och jag får såna skuldkänslor om jag lämnar henne ensam hemma en kväll, eller inte hittar på något med henne när hon har en ledig dag. Eller när jag inte vill gå på Ikea och hon åker dit själv istället. Eller när hon går på stan själv. Eller åker över till Köpenhamn och går där ensam en hel dag. Jag blir så ledsen när jag tänker på det. Jag orkar inte bära den tyngden, att både vara hennes enda vän och hennes dotter som hon ska ha någon sorts ansvar för. Kanske borde jag inte lägga all skuld på mig själv men jag vet hur ont det gör att känna sig ensam..Och jag vill inte att någon jag älskar ska känna så <3
Nu måste jag väl gå och lägga mig antar jag. Imorgon är en ny dag tyvärr. Varje morgon när jag slår upp ögonen tänker jag "åhnej inte en till dag". Jag är trött på att leva. Jag vill bara sova. Och inte behöva tänka på en massa problem.
Ska ringa min pojkvän och säga god natt nu. Men om jag låter deppig nu så kommer han bara att bli trött på mig, som han alltid blir. Jag älskar honom men varför kan han inte försöka göra det bättre genom att säga några fina ord, istället för att bli arg på mig och säga att jag gör honom på dåligt humör när jag är deppig. Att jag drar ner honom också. Hade han sagt nåt fint så hade jag ju blivit glad iaf, när han blir sur så blir jag ju bara ännu deppigare. Ibland när det blir så så funderar jag på om vi är rätt för varandra. Jag vill ju ha någon som kan trösta mig när jag är ledsen, inte någon som gör som han gör de flesta av gångerna. Men nu ska jag sluta, behövde bara skriva av mig lite.
God natt söta ni <3
Och jag pallar inte vara så ensam längre. Jag vill skratta och ha kul tillsammans med kompisar! Men ingen vill ha med mig på något, på flera år så har jag inte fått ett endaste sms en helg om jag vill följa med ut eller nåt. Och när en person som man trodde kunde bli ens vän bjuder in folk till henne mitt framför ögonen på mig..utan att fråga mig om jag också vill komma. Det sårar en så jävla mycket så jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag vet inte hur jag ska bryta cirkeln heller, för om det är någonstans jag borde hitta vänner är det på stället där jag tillbringar flera timmar varje dag. Men det är någonting som gör mig till en person som ingen är intresserad av att lära känna. Är jag så jävla ointressant?? Inte någon, inte en enda människa när jag har kommit till ett nytt ställe, t ex skolor osv har kommit fram och pratat. Jag försöker åtminstone småprata lite, fråga något kanske men jag får absolut ingenting tillbaka. Men med alla andra så skrattar och skämtar dom. Jag känner mig verkligen som en lite människa.
Men jag har också funderat på varför jag inte funkar med andra människor. Jag läste någonstans att det är viktigt att föräldrarna lär en hur man skaffar kontaker, vårdar och behåller dom. Men under hela mitt liv kan jag inte minnas att varken min pappa eller min mamma har haft en riktig vän, utanför jobbet. Vi har aldrig haft några hemma på middag, förutom släkt och så då. Jag ser att min mamma är nästan lika osäker som mig när det gäller nya bekantskaper. Och det kanske är det som gör att dom har fokuserat så mycket på mig och mitt liv, för det är det enda dom har. Konstigt kanske, och jag har kanske helt fel men det var bara lite funderingar. Om nu någon har orkat läsa..
Jag tycker fan synd om mina föräldrar. På riktigt. Mamma kanske är så jävla ensam och lika osäker som jag, jag vet inte om hon längtar efter vänner eller helt enkelt inte vill ha någon. Hon sa dock till mig en gång att hon skulle vilja ha en kompis. Just nu är det jag som får vara hennes kompis och jag får såna skuldkänslor om jag lämnar henne ensam hemma en kväll, eller inte hittar på något med henne när hon har en ledig dag. Eller när jag inte vill gå på Ikea och hon åker dit själv istället. Eller när hon går på stan själv. Eller åker över till Köpenhamn och går där ensam en hel dag. Jag blir så ledsen när jag tänker på det. Jag orkar inte bära den tyngden, att både vara hennes enda vän och hennes dotter som hon ska ha någon sorts ansvar för. Kanske borde jag inte lägga all skuld på mig själv men jag vet hur ont det gör att känna sig ensam..Och jag vill inte att någon jag älskar ska känna så <3
Nu måste jag väl gå och lägga mig antar jag. Imorgon är en ny dag tyvärr. Varje morgon när jag slår upp ögonen tänker jag "åhnej inte en till dag". Jag är trött på att leva. Jag vill bara sova. Och inte behöva tänka på en massa problem.
Ska ringa min pojkvän och säga god natt nu. Men om jag låter deppig nu så kommer han bara att bli trött på mig, som han alltid blir. Jag älskar honom men varför kan han inte försöka göra det bättre genom att säga några fina ord, istället för att bli arg på mig och säga att jag gör honom på dåligt humör när jag är deppig. Att jag drar ner honom också. Hade han sagt nåt fint så hade jag ju blivit glad iaf, när han blir sur så blir jag ju bara ännu deppigare. Ibland när det blir så så funderar jag på om vi är rätt för varandra. Jag vill ju ha någon som kan trösta mig när jag är ledsen, inte någon som gör som han gör de flesta av gångerna. Men nu ska jag sluta, behövde bara skriva av mig lite.
God natt söta ni <3
Day 03 – Your parents
Åh..jag vet inte vad jag ska säga om dom. Jag älskar dom såklart båda två men dom gör mycket fel. Och jag vet att det är för att dom älskar mig..eller?
När jag ville hoppa av gymnasiet skrek dom på mig och slet upp mig ur sängen på morgonen. Istället för att prata, ta reda på varför eller vad jag ville göra istället, och försöka komma på alternativ.
När mamma såg mina sår på armen för länge sen så frågade hon vad jag hade gjort. Hon berättade för pappa men dom nämnde det aldrig mer.
Dom har tvingat med mig till olika psykologer. Som att det skulle vara svaret, vad hände med att prata själva med sin dotter?
När jag väl bestämde mig för att gå till en psykolog själv så blev hon uppringd av mina föräldrar hela tiden. Pappa ringde och berättade att jag hade skurit mig innan, mamma ringde henne så fort vi hade bråkat om nåt litet. Och vad psykologen kom fram till på 1 samtal? Familjeproblem. Kommunikationsproblem.
Min nuvarande pojkvän har fått ta så mycket skit så att jag kan inte fatta att han är kvar hos mig. Pappa kallade honom en massa olika saker men när min pojkvän frågade varför han gjorde det så slutade det alltid med att det var problem med mig, alltså handlade det inte alls om min pojkvän utan om mig, men han fick ta all skit för att än en gång så kunde mina föräldrar inte prata med mig.
Min syster är det aldrig några problem med, Mvg i alla ämnen, hon läser vidare nu efter gymnasiet. Duktiga flicka. Med en "perfekt" pojkvän som både mamma och pappa älskar och som aldrig får ta någon skit. Och jag kan verkligen inte förstå vad dom har emot min älskling?
Alla dom här händelserna har jag lagt bakom mig nu, vissa hände tidigare i år, vissa för 2 år sen. Just nu är allting bra, men vi pratar fortfarande inte om saker, ingen uttrycker några känslor. Jag försöker bara att inte synas allt för mycket, rädd för att pappa ska bli sådär igen. Jag vill så jävla gärna flytta hemifrån!!!!!!!!! ("men det kan jag inte göra förrän jag har gått ut gymnasiet och skaffat ett jobb. Och utan gymnasieutbildning kommer jag aldrig att få ett jobb")
När jag ville hoppa av gymnasiet skrek dom på mig och slet upp mig ur sängen på morgonen. Istället för att prata, ta reda på varför eller vad jag ville göra istället, och försöka komma på alternativ.
När mamma såg mina sår på armen för länge sen så frågade hon vad jag hade gjort. Hon berättade för pappa men dom nämnde det aldrig mer.
Dom har tvingat med mig till olika psykologer. Som att det skulle vara svaret, vad hände med att prata själva med sin dotter?
När jag väl bestämde mig för att gå till en psykolog själv så blev hon uppringd av mina föräldrar hela tiden. Pappa ringde och berättade att jag hade skurit mig innan, mamma ringde henne så fort vi hade bråkat om nåt litet. Och vad psykologen kom fram till på 1 samtal? Familjeproblem. Kommunikationsproblem.
Min nuvarande pojkvän har fått ta så mycket skit så att jag kan inte fatta att han är kvar hos mig. Pappa kallade honom en massa olika saker men när min pojkvän frågade varför han gjorde det så slutade det alltid med att det var problem med mig, alltså handlade det inte alls om min pojkvän utan om mig, men han fick ta all skit för att än en gång så kunde mina föräldrar inte prata med mig.
Min syster är det aldrig några problem med, Mvg i alla ämnen, hon läser vidare nu efter gymnasiet. Duktiga flicka. Med en "perfekt" pojkvän som både mamma och pappa älskar och som aldrig får ta någon skit. Och jag kan verkligen inte förstå vad dom har emot min älskling?
Alla dom här händelserna har jag lagt bakom mig nu, vissa hände tidigare i år, vissa för 2 år sen. Just nu är allting bra, men vi pratar fortfarande inte om saker, ingen uttrycker några känslor. Jag försöker bara att inte synas allt för mycket, rädd för att pappa ska bli sådär igen. Jag vill så jävla gärna flytta hemifrån!!!!!!!!! ("men det kan jag inte göra förrän jag har gått ut gymnasiet och skaffat ett jobb. Och utan gymnasieutbildning kommer jag aldrig att få ett jobb")
mayday
Va faan..har fortfarande inte pluggat. Skita i lektionen imorgon?? Känns inte bra..tänk om hon kommenterar det? Åh kan det inte bara va skolavslutning nu???
Jul kommer nog bli asstråkigt. Inga släktingar kommer hit alls, bara familjen är här, alltså mamma, pappa och syster. Fy fan va tråkigt. Jag trivs inte speciellt bra i min familj faktiskt, även om dom är rätt snälla. Vet inte varför jag inte gör det, men det finns så mycket undertryckta känslor hos alla verkar det som så jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag är typ det svarta fåret i familjen, och min syster gullegris. Den perfekta dottern, men egentligen långt ifrån det. Men mina föräldrar ser inte det, hon är ju så duktig med sina mvg och allt. Och så jag, den misslyckade som aldrig kommer bli något. Åtminstonde inte om jag inte går klart gymnasiet. (enligt dom alltså)
Kan man det? Kan man bli något även om man inte har gått gymnasiet?
Jul kommer nog bli asstråkigt. Inga släktingar kommer hit alls, bara familjen är här, alltså mamma, pappa och syster. Fy fan va tråkigt. Jag trivs inte speciellt bra i min familj faktiskt, även om dom är rätt snälla. Vet inte varför jag inte gör det, men det finns så mycket undertryckta känslor hos alla verkar det som så jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag är typ det svarta fåret i familjen, och min syster gullegris. Den perfekta dottern, men egentligen långt ifrån det. Men mina föräldrar ser inte det, hon är ju så duktig med sina mvg och allt. Och så jag, den misslyckade som aldrig kommer bli något. Åtminstonde inte om jag inte går klart gymnasiet. (enligt dom alltså)
Kan man det? Kan man bli något även om man inte har gått gymnasiet?
mardrömmen
Fy fan vilken jävla dröm jag hade imorse..det var nog den värsta jag har varit med om :(
Jag stog i badrummet och kollade på mitt ansikte i spegeln och märkte att hela mitt huvud hade svällt upp och jag hade världens fetaste kinder! Låter töntigt kanske men det var riktigt hemskt. Sprang in i mitt rum och ställde mig framför helspegeln och såg att jag hade blivit skitfet! På baksidan av armarna och på låren så hade jag fått bristningar, och då snackar jag inte om små vita streck utan huden hade spruckit och man såg köttet! Fick panik och började hoppa runt som en galning i rummet för att bränna bort kalorier.
Vaknade med ångest upp över öronen och tänkte att jag måste verkligen skärpa mig nu. Det måste ha varit ett tecken att jag inte kan hålla på såhär längre. Måste ner nu! Om om jag inte går ner, så får jag åtminstone inte gå upp vad som än händer..
Jag ska väga 45 på julafton!!
Jag stog i badrummet och kollade på mitt ansikte i spegeln och märkte att hela mitt huvud hade svällt upp och jag hade världens fetaste kinder! Låter töntigt kanske men det var riktigt hemskt. Sprang in i mitt rum och ställde mig framför helspegeln och såg att jag hade blivit skitfet! På baksidan av armarna och på låren så hade jag fått bristningar, och då snackar jag inte om små vita streck utan huden hade spruckit och man såg köttet! Fick panik och började hoppa runt som en galning i rummet för att bränna bort kalorier.
Vaknade med ångest upp över öronen och tänkte att jag måste verkligen skärpa mig nu. Det måste ha varit ett tecken att jag inte kan hålla på såhär längre. Måste ner nu! Om om jag inte går ner, så får jag åtminstone inte gå upp vad som än händer..
Jag ska väga 45 på julafton!!
eckel
Jag säger bara: choklad, vaniljglass, hemmagjord chokladsås...blääääää kom hit motivation!
Och jag har sett Kenza idag. Ja, alltså jag har ju förstås inte tagit foton och löjlat mig, men jag gick förbi och kunde inte låta bli att kolla. Faaaaan va hon e snygg!! Hade gett henne vilken dag som helst ;) Hrmm..fast helst hade jag faktiskt varit henne. Tänk att se så jävla bra ut, ha så många fina vänner som hon verkar ha, vara 19 och rik, kunna shoppa och resa när fan man vill och ha en egen lägenhet. Visst e jag glad för hennes skull, men grymt avundsjuk!!
Och jag har sett Kenza idag. Ja, alltså jag har ju förstås inte tagit foton och löjlat mig, men jag gick förbi och kunde inte låta bli att kolla. Faaaaan va hon e snygg!! Hade gett henne vilken dag som helst ;) Hrmm..fast helst hade jag faktiskt varit henne. Tänk att se så jävla bra ut, ha så många fina vänner som hon verkar ha, vara 19 och rik, kunna shoppa och resa när fan man vill och ha en egen lägenhet. Visst e jag glad för hennes skull, men grymt avundsjuk!!
Day 02 – Your first love
Detta är svårt, för när började man att älska på riktigt? Vet jag det ens nu?
Jag kommer ihåg att jag i flera år var olyckligt kär i en kille som var ett år äldre. Han tittade ju såklart aldrig åt mitt håll. Jag skrev hans namn överallt, tänkte på honom på nätterna innan jag skulle somna. Är det kärlek?
Eller ska jag egentligen räkna min nuvarande pojkvän som min första kärlek? Han är min första riktiga pojkvän. Visst har jag haft andra men ingen som jag har varit kär i, faktiskt så var det ganska så destruktivt för jag tyckte inte ens om dom, jag var bara glad att någon ville ha mig. Så dom fick mig.
Nu har jag och pojken varit tillsammans i 2 år, det känns konstigt att skriva det för det känns som att vi träffades igår. Tiden har gått snabbt. Men han är den som känner mig absolut bäst, även om han inte förstår sig på mig ibland. Jag älskar honom även när vi har bråkat, vilket oftast handlar om smågrejer. Han är en underbar människa helt enkelt. Så ja, han får nog vara min första kärlek <3
Jag kommer ihåg att jag i flera år var olyckligt kär i en kille som var ett år äldre. Han tittade ju såklart aldrig åt mitt håll. Jag skrev hans namn överallt, tänkte på honom på nätterna innan jag skulle somna. Är det kärlek?
Eller ska jag egentligen räkna min nuvarande pojkvän som min första kärlek? Han är min första riktiga pojkvän. Visst har jag haft andra men ingen som jag har varit kär i, faktiskt så var det ganska så destruktivt för jag tyckte inte ens om dom, jag var bara glad att någon ville ha mig. Så dom fick mig.
Nu har jag och pojken varit tillsammans i 2 år, det känns konstigt att skriva det för det känns som att vi träffades igår. Tiden har gått snabbt. Men han är den som känner mig absolut bäst, även om han inte förstår sig på mig ibland. Jag älskar honom även när vi har bråkat, vilket oftast handlar om smågrejer. Han är en underbar människa helt enkelt. Så ja, han får nog vara min första kärlek <3
Day 01 – Introduce yourself
Detta suger jag på stort. Men gör ett försök :)
Mitt namn börjar på C som ni kanske har förstått, mer får ni inte veta. Jag bor i Sveriges tredje största stad, en jävla skithåla där folk tror att dom är coola. Ända från lågstadiet och upp till högstadiet var jag mobbad, vet inte varför egentligen för jag var ingen typisk "tönt". Men folk störde väl sig på mig eller nåt, tror de hade en annan bild av mig än vad jag själv har. Innan var jag alltid glad, trodde för det mesta på mig själv men var ändå ganska blyg av mig, hade lätt för att prata med människor och var aldrig dum mot någon. Inte var jag så jävla ful heller (?)
Nu, efter att ha blivit nedtryckt av alla möjliga människor i flera år så ligger självförtroendet och självkänslan i botten, och ju lägre det blir, desto fler människor får möjlighet att trycka ner mig ännu mer. = Ond cirkel.
Jag älskar djur. Jag borde gå i skolan men går dit ganska sällan. Har ganska så dålig kontakt med mina föräldrar, dom känner mig inte så bra, jag tror inte dom vet ens vem jag är egentligen för jag håller väldigt mycket inom mig.
Inga vänner alls. Jag har inte haft en bästis på 5år och saknar det fruktansvärt mycket. Dock så har jag en pojkvän men i skrivande stund så är vi ovänner. Han blir sur när jag är nere istället för att försöka muntra upp mig. Är det normalt eller är det bara jag som tycker att man försöker trösta någon som är lite nere?
Aja, det var lite om mig iaf. Vågar inte berätta för mycket men jag kanske kommer på mer senare :)
tjyv
Jag snor den här från Latzia
Day 01 – Introduce yourself
Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment
som ett pussel
Hej alla :)
Jag har sån stress i kroppen, har massor av arbeten som ska in och prov imorgon som jag inte har börjat plugga till ens!! Fattar inte va jag håller på med? 2 arbeten som skulle varit inne för länge sen. Men jag orkar aldrig riktigt ta tag i det. Skärpning!
Förlåt att min blogg är så tråkig, men jag är inte alls lika duktig som ni. Jag failar och äter massa skit varje dag, har verkligen kommit in i en svacka. Måste bryta denna onda cirkel! Vart tog min motivation vägen, den var här för bara någon vecka sen, till tusen!! Kom tillbaka :(
Jag har sån stress i kroppen, har massor av arbeten som ska in och prov imorgon som jag inte har börjat plugga till ens!! Fattar inte va jag håller på med? 2 arbeten som skulle varit inne för länge sen. Men jag orkar aldrig riktigt ta tag i det. Skärpning!
Förlåt att min blogg är så tråkig, men jag är inte alls lika duktig som ni. Jag failar och äter massa skit varje dag, har verkligen kommit in i en svacka. Måste bryta denna onda cirkel! Vart tog min motivation vägen, den var här för bara någon vecka sen, till tusen!! Kom tillbaka :(
winterwonderland
Hej :)
Jag vill bara säga att jag lever, att jag kämpar på med maten men att det går åt helvete, och att jag nu ska till skolan och plågas lite. Ha en bra dag! Puss & Kram /C
Jag vill bara säga att jag lever, att jag kämpar på med maten men att det går åt helvete, och att jag nu ska till skolan och plågas lite. Ha en bra dag! Puss & Kram /C
döööööö
Hallå ni fina. Har haft en helt ok kväll, trevligt sällskap men i denna staden suger nattklubbarna riktigt mycket kuk så det blev nattkäk på bk innan buss hem. Trött som satan nu men kan inte sova för jag stör mig så jävla mycket på en viss vuxen människa som snackar skit. Nu pratar vi en minst 45årig kärring med klimakterieproblem som inte fått på länge. Precis vad jag behöver, någon som inte ens känner mig som snackar skit om mig. Great. Är så jävla nära att slå till henne. Men vill inte bli utkastad. Detta skulle vara min fristad men istället har det förvandlats till en jävla skitsnackande svinstia. Är så jääävla trött på människor.
Men har iaf fått kommentar idag om att jag har blivit smal! Jag vet att jag är smalare än för några år sedan men inte smal. Inte än.
Men har iaf fått kommentar idag om att jag har blivit smal! Jag vet att jag är smalare än för några år sedan men inte smal. Inte än.
utgång och lite oro
Ikväll ska jag ut med en gammal kompis från skolan, vi har nog inte setts på 4år! Så jag är skitnervös, känns som att man måste lära känna varandra på nytt igen. Och jag vet att hon har massor med kompisar och festar jättemycket, hon kommer säkert tycka att jag är jättetråkig :(
Men skit i det, ikväll orkar jag inte tänka!! Vill bara försöka skratta och ha roligt, dricka mig lagom berusad och bara leva. Hoppas på att dansa röven av mig (bokstavligt talat) för den är så fet :P
Jag kommer ha strumpbyxor som håller in midjan lite, och en enkel klänning till det. Men jag har inga skor ju!? Kanske lite kallt med pumps? Jag har verkligen inte prioriterat att köpa festkläder på senaste, känns liksom inte lönt när man aldrig festar. Men jag vill bli någon annan nu, lära känna nya människor och festa o va glad :)
Ha en jättefin kväll, och kanske ses vi där ute? /C
Men skit i det, ikväll orkar jag inte tänka!! Vill bara försöka skratta och ha roligt, dricka mig lagom berusad och bara leva. Hoppas på att dansa röven av mig (bokstavligt talat) för den är så fet :P
Jag kommer ha strumpbyxor som håller in midjan lite, och en enkel klänning till det. Men jag har inga skor ju!? Kanske lite kallt med pumps? Jag har verkligen inte prioriterat att köpa festkläder på senaste, känns liksom inte lönt när man aldrig festar. Men jag vill bli någon annan nu, lära känna nya människor och festa o va glad :)
Ha en jättefin kväll, och kanske ses vi där ute? /C
450 kcal
Jag hade tänkt lägga ut en bild på min kropp..men jag är rädd att någon kanske känner igen mig. Har en väldigt konstig kropp som (tror jag) är lätt att känna igen. Breda höfter, feta lår. Uuähhh :(
Men här är jag iaf. Fint jag har målat va? :P
bild borttagen
Kommer antagligen ta bort den om några dagar..eller veckor. Får se. Åhh feta jävla kossa.
Ätit 450kcal idag. Antagligen lite mer för det slank ner ett par chips o så också. Men det får duga. Igår skrev jag i min inspirationsbok, om vad som motiverar mig att fortsätta, för ibland glöms det bort när sötsuget och hungern sätter in. Ska läsa igenom det varje morgon när jag vaknar.
Alltså jag spyr nästan när jag ser bilden på mig själv. Och mitt bmi är ändå inte högre än typ 19,4?? Jag fattar inte hur de går ihop, kolla mina lår!?!?! Och då har ni inte ens sett rumpan..va fan ser min pojkvän i mig??
Men här är jag iaf. Fint jag har målat va? :P
bild borttagen
Kommer antagligen ta bort den om några dagar..eller veckor. Får se. Åhh feta jävla kossa.
Ätit 450kcal idag. Antagligen lite mer för det slank ner ett par chips o så också. Men det får duga. Igår skrev jag i min inspirationsbok, om vad som motiverar mig att fortsätta, för ibland glöms det bort när sötsuget och hungern sätter in. Ska läsa igenom det varje morgon när jag vaknar.
Alltså jag spyr nästan när jag ser bilden på mig själv. Och mitt bmi är ändå inte högre än typ 19,4?? Jag fattar inte hur de går ihop, kolla mina lår!?!?! Och då har ni inte ens sett rumpan..va fan ser min pojkvän i mig??
the written word
Idag har jag sjukanmält mig från skolan, har inte skickat in ett stort arbete som skulle va inne senast igår så jag orkar inte komma dit och att läraren kanske säger nåt om det. Ska åka till stallet nu istället :)
Känner mig verkligen som världens tråkigaste människa verkligen! Det enda jag gör om dagarna är att va i skolan, rida och träffa pojkvännen. Kan inte ens prata med andra människor, det är jag vääldigt dålig på. Blir så osäker. Och helt knallröd i huvudet om någon så lite som bara säger ett litet ord till mig. Mest om dom säger nåt om mig, bra eller dåligt, även om dom skämtar.
Så trött på mig själv!!!!
Känner mig verkligen som världens tråkigaste människa verkligen! Det enda jag gör om dagarna är att va i skolan, rida och träffa pojkvännen. Kan inte ens prata med andra människor, det är jag vääldigt dålig på. Blir så osäker. Och helt knallröd i huvudet om någon så lite som bara säger ett litet ord till mig. Mest om dom säger nåt om mig, bra eller dåligt, även om dom skämtar.
Så trött på mig själv!!!!
fuck off
Åt helvete med denna dagen asså!!!!!! Frös ju som fan innan, och åt en massa bara för att jag hade tråkigt. Men jag kom inte över gränsen på 450 kcal som jag hade satt upp till idag iaf. Sen när jag kom hem från stallet så började det med 2 mackor och te..sen mousse..sen massa mariekex. Och en massa ost. Fan va äcklig jag är :(
Sen har jag fått reda på en annan grej. För ett tag sen så blev min pojkvän vän med en tjej på facebook som gick i min gamla klass i låg/mellanstadiet. Lång, smal; modell. Han accepterade o när jag frågade hur dom kände varandra så sa han att han inte visste, men att han kände igen henne. Så han skickade ett mejl o frågade vem hon va och tydligen så har dom festat jättemycket med varandra för några år sen..kul. Egentligen gör det ju inget, han är vän med massor av tjejer som han har festat med innan liksom..men nu blir jag fan svartsjuk, kanske helt utan anledning. Antagligen för att jag vet vem hon är. Såg henne på bussen idag, smalsmalsmal. Men hennes hår är sjukt fult, sönderblonderat och fjortisaktigt. Haha..
Patetisk jag är.
Sen har jag fått reda på en annan grej. För ett tag sen så blev min pojkvän vän med en tjej på facebook som gick i min gamla klass i låg/mellanstadiet. Lång, smal; modell. Han accepterade o när jag frågade hur dom kände varandra så sa han att han inte visste, men att han kände igen henne. Så han skickade ett mejl o frågade vem hon va och tydligen så har dom festat jättemycket med varandra för några år sen..kul. Egentligen gör det ju inget, han är vän med massor av tjejer som han har festat med innan liksom..men nu blir jag fan svartsjuk, kanske helt utan anledning. Antagligen för att jag vet vem hon är. Såg henne på bussen idag, smalsmalsmal. Men hennes hår är sjukt fult, sönderblonderat och fjortisaktigt. Haha..
Patetisk jag är.
